Dag 1 – Avslut och början

Jag spelade min sista Starcraft 2 match idag, lite ”ceremoniellt” för att avsluta ett kapitel i mitt liv som jag kommer se tillbaka på med blandade känslor. Matchen varade i enbart fem minuter efter att min motståndare gick all in. Jag lyckades hålla och tog min sista vinst med ett leende på läpparna.

Jag minns den första tiden med Starcraft. Jag och mina vänner hade införskaffat datorer efter att vi under en lång tid hade spelat på våra Xbox 360. Det spelet som var drivningskraften att gå över till PC från Xbox för mig var Starcraft 2: Wings of liberty. Ett spel som skulle bli uppföljaren till det omåttligt populära strategispelet Starcraft Broodwar. Jag hade själv inte spelat Broodwar men hade en förkärlek till strategispel som ”Command” and Conquer”, ”Red Alert”, ”Age of empires”, ”Total War” e.d. Jag hade även en bakgrund som schackspelare. Jag var den i umgänget som längtade mest till Starcraft och som skulle lyckas att få mina relativt ointresserade kompisar att investera i spelet.

Den första tiden av Starcraft 2 var fantastisk. Spelet var väldigt populärt och det var inte svårt att hitta kompisar som också spelade det. Jag minns de galna 3v3 och 4v4 matcherna med kompisar som var skrattretande roliga. Att sitta och diskutera strategier och låtsas att man kunde något trots att man låg i bronze league och var kass hade någon slags patetisk charm i sig som är svårslagen.

Mitt intresse för spelet var alltid störst bland mina kompisar och jag fortsatte prompt att spela även när dom andra hade slutat. Det är nog därför jag känner en viss avskedsångest nu när jag skriver det här.

Dag 2 – Tomheten

Det är inte lätt att sluta med något som du älskar. Särskilt inte när du har gjort det hela ditt liv. Jag tror att min känsla av tomhet är berättigad då jag riktigt saknar något att ersätta min kärlek för spel med.

När en idrottsman slutar med sin sport eller när en arbetande människa går i pension tror jag att liknande känslor kan uppstå. Det är inte ovanligt att människor som gjort något länge och som plötsligt slutar hamnar i depression. Jag har ett intresse för Japan och jag vet att självmordsantalet är ovanligt högt där. En av de utsatta grupperna är män som går i pension. I Japan är arbetstimmarna långa och männen är oftast inte dom som tar hand om hemmet och familjen. Därför skapas oftast tomhet när dom slutar jobba och kanske inte har speciellt djup kontakt med sin familj.

Jag hoppas att den här bloggen kommer att hjälpa mig att fylla tomheten och att jag kommer att hitta andra saker att fylla vardagen med så att jag slipper att falla tillbaka i gamla spelvanor. Hittills har det känts värdefullt att få dela med sig av mina känslor och jag hoppas att du som läser kommer att kunna känna igen dig och kanske hitta tröst i mina ord.

Dag 3 – Vikten av egen vilja

Jag tror att det kan vara lätt att underskatta vikten av egen vilja när man ska starta en utmaning som denna. Under en lång tid vägrade jag att acceptera spelandet som en del av mitt problem. Jag tyckte att det var samhällets fel att dom inte kunde återskapa de värdefulla egenskaper som fanns i spel inne i arbetslivet. Varför var det spelets fel att det var mer intressant än verkliga livet? Varför skulle jag acceptera mina problem när dom vägrade acceptera sina?

Jag var på möte med terapeuter som behandlade mig som en alkoholmissbrukare och skulle ha mig att sluta spela, trots att jag var bestämd på att jag endast skulle minska mitt spelande. Jag tror att dessa erfarenheter gjorde mig extra motsträvig mot att sluta helt med spelet.

Det är viktigt att lyssna på den som har problem med sitt spelande och vara beredd på att testa olika vägar, innan man slår på stort och tar ett avbrott från spelet helt. Både föräldrar och professionella kan vara ett bra sätt att få stöd genom problemet men det krävs ju att de är redo på att lyssna för att minska känslan av att bli överkörd.

Jag var en av dem som var extremt motvillig men trots det sitter jag här nu och försöker, med förhoppningar om en framtid där spelet inte äger mitt liv utan där jag har kontroll över det. Den viktigaste delen i det hela har varit min vilja och öppenhet att för första gången ta avstånd från spelet och acceptera det som en del av mitt problem.

Dag 4 – Ensam utmaning

En av de tuffare delarna i den här utmaningen har varit ensamheten. När man inte har några vänner utanför spelet och de som lever utanför spelet har svårt att förstå blir det lätt ensamt. Jag har länge inte vetat hur jag skulle gå till väga med utmaningen. Jag visste att jag ville sluta spela men jag hade svårt att veta hur jag skulle förklara för andra om min situation. Hur förklarar man för sina vänner som spelar att man vill sluta? Vad kommer dem att tycka? Vad säger man till sina föräldrar som under en lång tid velat att man ska sluta spela även fast man inte velat se problemet? Det krävs mod och man måste vara redo att svälja sin stolthet.

Det är nu flera veckor sedan jag pratade med mina kompisar. Jag har inte velat ta kontakt med dem för risken att jag skulle spela ännu mera. De vet inte om min utmaning eller att jag nu har slutat, men jag har tänkt att vid något tillfälle berätta. Just nu har jag bara pratat med min mamma. Jag har visat henne mina texter och berättat om min plan. Hon sa att hon var stolt över mig för vad jag hade åstadkommit hittills. Som jag sagt tidigare så tror jag att det är viktigt att försöka prata med andra och dela med sig om sina problem så att man slipper vara ensam. Det kanske inte alltid är så lätt att få andra att förstå, men ge inte upp för det.

Dag 5 – Spelsug

Idag har jag varit uttråkad och känt mig slö. Tidigare på dagen var jag iväg och handlade lite grejor till mina morföräldrar. Det brukar hjälpa att aktivera mig genom att göra något men idag har det känts extra svårt att få energi. En funktion som spelet fyllde för mig var att jag fick vara kreativ och tänka strategiskt. Det är något som jag ofta saknar från vardagslivet.

Skrivandet har hjälpt en del med just det men jag känner att det fortfarande är ett hål som skulle behöva fyllas. Jag tror att en viktig del i att lösa spelsug är att hitta de funktioner som spelet har fyllt för en själv i vardagslivet. Det går ju givetvis även att undvika saker som skapar spelsug som att inte vara i ett umgänge som uppmuntrar spel.

En annan grej som jag har försökt att minska min involvering i, är att följa e-sporten (professionellt spelande). Jag har alltid älskat att spela själv men jag tycker även mycket om att kolla på dem som är bättre än mig. Som jag nämnt tidigare är Starcraft 2 ett spel som jag älskar och som jag har ett starkt band med, och att titta på Starcraft är ungefär som att följa vilken sport som helst (fast starcraft är den bästa sporten!). Jag är inte riktigt säker på om det skapar eller minskar spelsuget att titta på e-sport och ofta kan det vara olika men just för tillfället försöker jag att hålla mig borta från det om det går.

Imorgon kommer nog ändå det bästa botemedlet mot spelsug. Jag kommer att åka iväg utomlands en vecka på semester! Jag kommer givetvis att ta bilder och dela med mig av resan samt relatera till spelandet när jag kommer tillbaka och fortsätter utmaningen som vanligt.

Om man ska göra en sammanfattning av den första veckan så tycker jag att den har varit över förväntan. Jag var inte säker på om jag skulle orka hålla uppe med skrivandet p.g.a. den tuffa situationen men jag har faktiskt inte haft några problem med det och har nästan tvärt emot känt en längtan till nästa skrivstund.

Tack för den här veckan och på återseende!

Dag 15 – Resan

Nu är jag tillbaka! I förrgår kväll kom jag hem och jag är nu redo att berätta om resan. Jag tänkte börja historien med att säga att min mamma är extremt höjdrädd och att hon för första gången gått med på att flyga. Vi har nämligen varit tvungna att ta bil förut när vi skulle någonstans utomlands så för henne har det här varit ett stort steg. Personligen har jag inga problem med höjder så länge jag känner mig säker så jag har flugit några gånger tidigare. Flygresan dit var lugn men trots det tog det nog tjugo minuter efter start innan det gick att konversera med min mor.

Väl framme slog hättan emot oss och känslan av att vara utomlands blev framkallad. Att färdas från kalla Sverige till det varma söder på så kort är smått surrealistiskt för mig och jag minns att mamma sa samma sak när vi väl låg på stranden under ett parasoll. Första dagen under solen startade lite smått dramatiskt. När du som gamer sitter instängd på ditt rum skyddad från solen och inte går ut så ofta har du inte den bästa hyn för att möta den starka solen utomlands. Jag fick det bekräftat för mig efter att jag tagit av mig t-shirten när solen låg bakom molnen och jag trodde att det kanske inte skulle vara så farligt. Låt oss säga att jag brände mig. Men inte nog med det bestämde vi oss för att ta en promenad runt turistorten iklädd sandaler som slutade i sex saftiga blåsor under foten. Så om jag skulle ge två råd till dig som planerar att åka utomlands så är det att gå i bra skor och inte underskatta solens styrka.

Trots dessa motgångar var jag fast besluten att inte låta det förstöra min upplevelse så med plåster på fötterna och t-shirt på överkroppen fortsatte jag att spendera tid under solen. Jag hade nämligen bestämt mig för att den här resan skulle bli bra och jag skulle jobba extra hårt för att involvera mig i aktiviteterna. Jag tror att det är enkelt som datorspelare att ta avstånd från händelser och upptåg med familj och vänner och att bli passiv och inte vilja vara med på saker. Det är också enkelt att sjunka in i sin egna värld och att fastna i speltankar trots att man är långt ifrån spelet. Jag vet det för jag har varit med på många semestrar där jag har längtat tillbaka till spelet och inte tagit del i resan.

De flesta dagarna kretsade kring sol och bad men vi var även iväg på en resa med ett gammalt tåg in till en stad som var känd för sina apelsinodlingar. Där fick vi testa på färskpressad apelsinjuice som var så god att man skulle kunna ha druckit en liter om det inte vore för priset. Vi tog sedan spårvagnen in till en hamnstad som var omringad av berg och som vi där också åt en väldigt god pizza med honung och någon form av korv på.

Sista dagen skulle vi dock göra något alldeles speciellt. Vi skulle nämligen åka upp för de berg som låg runt den hamnstaden som jag pratade om. Vi hade hyrt bil och skulle göra en rundresa. Sa jag förresten att min mamma är höjdrädd? Jo det är hon men trots det åkte vi just nu upp för berget på snirkliga serpentinvägar. Några svordomar från min mor senare och vi stod uppe på en utkiksplats och såg hamnstaden i fjärran. Uppe närmare bergets topp åkte vi även förbi naturreservat och sjöar som speglade sig vackert mot bergskanten. Vi såg även en massa bergsgetter som var lite slumpmässigt utspridda, b.l.a. en get som hade klättrat upp i ett träd.

Nu är jag hemma och som en sammanfattning av resan skulle jag säga att trots den svåra starten har den varit mycket trevlig och jag har inte längtat mycket till spel alls faktiskt. Som datorspelare tror jag att det ibland är viktigt att fråga sig själv och reflektera över om man är tillräckligt med i gemenskapen i resor och dylikt för det är ju lätt att glömma bort att tänka på sådant ibland och flyta bort i speltankar.

Imorgon fortsätter allt som vanligt med mera fokuserade inlägg om spelproblem och tankar kring det.

Dag 16 – Sysselsättning

Det är nu fyra dagar sedan jag kom hem ifrån resan och om jag ska vara ärlig har det känts rätt så tomt att inte ha dagarna fulla av självklara aktiviteter. Jag har därför haft lite spelsug och funderat en hel del på vad jag ska hitta på istället för resans aktiviteter.

P.g.a. mitt intresse för Japan har jag till och från studerat japanska och har nu börjat lite lätt igen. Just nu håller jag på att memorera vokabulär på internetsidan ”memrise” och jag försöker att ha som vana att logga in varje dag och repetera lärda ord och lära mig ca tio nya. Jag såg nämligen på en video på youtube om just inlärning av japanska, och han i videon sade att ett knep att lära sig japanska snabbare var att försöka lära sig de tusen vanligaste orden.

Ett annat knep för att få tiden att passera och samtidigt göra en god gärning är ju att hjälpa andra i din närhet. Jag har haft som uppgift under en längre tid att städa och ta hand om disken i köket och det är även något som jag planerar att hålla uppe med. Några andra personer som jag har hjälpt med olika saker har varit mina morföräldrar. Jag har t.ex. hjälpt dem att klippa ner träd, inhandla varor eller klippa gräset. Jag ska faktiskt ner idag eller imorgon och klippa igen tänkte jag.

Den sista delen i min vardag har varit motion och hälsa och jag tror att som för mången gamer kan det här vara ett av de större problemen. Jag försökte att under en tid träna på gym men det blev att jag slappade av lite på det p.g.a. kostnaden och färdsträckan, samt att jag givetvis som vilken annan människa är naturligt slö. Jag har därför istället försökt att gå på promenader och ta springturer. Just nu har det väl gått sådär med det men jag ska försöka hårdare.

Nej jag tror att jag ska ta och ringa upp mina morföräldrar nu och höra med dem om klippningen av gräset. Vi hörs imorgon!

Dag 17 – Jag var en vinnare

Idag såg jag på dokumentärfilmen ”Jag var en vinnare”. I den berättar tre före detta spelare om sina upplevelser i spelet och hur det påverkade deras liv utanför och varför de till slut valde att sluta spela.

Jag tyckte att den var mycket intressant för man fick ta del av väldigt olika historier om ett ämne som ibland inte riktigt tars på allvar. Allas historier var ju sorgliga men framför allt historien om han som hade förlorat kontakten med sina barn.

Jag skulle också vilja säga att jag kunde känna igen mig i mycket av det som sades. För mig har spelandet känts viktigare än livet utanför i perioder, framförallt när jag haft motgångar i livet. Jag minns när jag för första gången fick betyg i skolan och dem inte stämde överens med den bilden jag hade av mig själv i spelet. Då flydde jag för första gången riktigt in i spelvärlden.

Jag skulle också vilja avsluta med att säga att jag fortfarande är kluven när det gäller spelberoende och om det verkligen finns något sådant. Men oavsett om det är ett beroende eller inte så kan ju spelandet bli ett riktigt stort problem som verkligen ska tas på allvar oavsett vilken term man väljer att använda och de som kämpar med problemet behöver ordentligt stöd och inte bestraffning.

Kortfilmen ”Jag var en vinnare” finns att se här på SVT Play i 23 dagar till.

Dag 18 – Vad kan samhället göra?

Idag kommer jag skriva om ett problem som ligger mig väldigt nära hjärtat. Som jag skrivit tidigare har jag minst sagt varit besviken på hur samhället och kommunen har agerat för att hjälpa mig i min situation. För de som undrar så betalar jag med egna pengar mina psykologmöten för att min kommun inte är redo att se mitt problem som seriöst och vägrar att ge mig professionell hjälp. Istället fick jag under min tid av ”hjälp” från kommunen gå till diverse terapeuter som inte förstod mig utan buntade ihop spelproblem med alkohol och drogmissbruk, och som lät mig älta min livshistoria vid varje möte utan att gå vidare eller lösa problemet.

En person som har problem med spel behöver hjälp av någon som förstår varför vi som människor reagerar så starkt på våra erfarenheter i spel och som förstår de olika anledningarna till varför vi spelar. Du som spelare behöver inte hjälp av någon som tror att datorspel är samma sak som att sticka en nål i armen. Jag vill inte låta som att det är bättre att inte ta kontakt med psykologer när du har problem med spel men se för guds skull till att du träffar någon som vet vad denne pratar om, och tro inte att du är knäpp i huvudet för att du inte vill ha kontakt med någon som är så pass okunnig som de som jag just skrev om.

Ni som läst tidigare inlägg samt det här förordet vet att mina erfarenheter med min kommun och samhället i sin helhet har gjort mig motsträvig mot idén att ta ett spelstopp. Är det inte samhällets fel att de inte kan återskapa de bra erfarenheter jag fått i spelet i verkliga livet? Idag tänkte jag ge min åsikt om det.

I en värld där spel blir allt mer mainstream och där var och varannan Svensson spelar kommer det skapas ett problem som jag personligen har kämpat med under hela min livstid. Att balansera spelandet och livet utanför. Spel kan vara fantastiska och göra oss till hjältar trots att vi lever i en värld där vi annars mest skulle framstå som hjältens medhjälpares bortglömda skoputsare. Det är därför kanske inte så svårt att förstå varför många anser spelvärlden som mera åtråvärd.

Men trots det så finns det ju ett visst dilemma som alla spelare över jordklotet kämpar med och det är ju just det att spelen är fantasi och inte det verkliga livet, och vid många tillfällen måste du gå från att vara hjälte i spelvärlden till att vara en average joe i verkliga livet. Så hur löser du det problemet och får dig att känna dig värdefull i verkliga livet och kan samhället göra något för att förhindra att spelvärlden blir för attraktiv?

Om jag ska vara ärlig så vet jag inte det exakta svaret på den frågan men kan bara spekulera. I en perfekt värld skulle ju varje människa få chansen att göra vad han vill med sitt liv utan att bli begränsad av betyg och människans girighet. Men någonstans är väl en sådan värld tyvärr en dröm som kommer att sluta som just en dröm innan mänskligheten någon gång i framtiden går under. Så i och med det kan vi ju stryka just det och säga att alla som t.ex. vill bli astronaut inte kommer att få bli det.

Vissa talar om ”gamification” som att göra tråkiga saker i livet till ett spel som skolan och träning. Men frågan är om inte det kan skapa ett ännu större behov av konstant uppskattning. Så kan samhället göra någonting eller är det vi medborgare som måste ändra oss? Jag tror att för mig och min generation av spelare så kommer vi kanske inte att se någon större förändring från samhället men jag tror att man kommer att göra försök i framtiden för att göra livet mera värdefullt för de som gillar spel. För de barn som nu växer upp är ju spelande ibland lika väsentligt som att äta och sova.

Många yngre föräldrar som själva spelat minns hur det var att växa upp i en miljö där spel ansågs dåligt och kommer antagligen därför vara mer överseende med sina egna barns spelande för att inte göra samma misstag. Jag tror dock att om jag en dag får barn så kommer jag vara ytterst tveksam till att låta mitt barn spela från tidig ålder. Framförallt kommer jag att ha en åsikt om spel som är betydligt mer nyanserad med tanke på mina erfarenheter. Spel kan vara fantastiska men även riskera att göra resten av livet meningslöst om man inte hittar den rätta balansen.

I dagsläget vet jag inte exakt vad samhället kan göra för att skapa bättre förhållanden för spelare förutom att hjälpa dem som redan fastnat i problemet. En tanke jag har är att satsa mer på att utbilda allmänheten om spelproblem för jag tror att ju mera man vet om problemet desto mera kan man förebygga att det händer. Jag vill inte beskylla samhället för att jag sitter i min sits men samtidigt anser jag att hjälpen jag fick när jag väl hamnade där har varit under all kritik.

Det här inlägget blev långt men som ni kanske förstår så är det här ett väldig viktigt ämne för mig och nästa gång tänkte jag skriva om hur jag gör för att lösa just mitt problem och hitta värdet i livet utanför spelet. Imorgon blir det troligtvis dock inget inlägg för då är det ju midsommar!

Dag 22 – Hitta meningen

För några veckor sedan pratade jag och min psykolog Oskar om hur man hittar mening i livet när det är som tuffast. Oskar berättade en historia om en man som hade överlevt sin tid under andra världskriget i ett koncentrationsläger och som sedan blev psykiater. Det kan vara svårt att ens förstå att människor kan ha levt under dessa hemska förhållanden men kanske ännu svårare hur vissa klarat sig ur dem. Det som dock tycks ha varit gemensamt hos dom som överlevde var att dom lyckades hitta meningen i deras nuvarande liv, trots de fruktansvärda händelserna runt omkring dem. Vad gjorde de? T.ex. valde de att hitta på aktiviteter tillsammans som att berätta historier, dikter eller helt enkelt minnas dem som dött.

Psykiatern Frankl skulle långt senare få en klient vars fru hade gått bort. Mannen i fråga och hans fru var gamla och hade diskuterat under en tid att vid något tillfälle skulle någon av dem dö men trots att de hade förberett sig var det svårt för mannen att vilja fortsätta leva. Han hade förlorat meningen i livet för han hade delat allt med sin fru. Men då kom psykiatern på ett sätt för mannen att hitta meningen i sin situation. Han sa till mannen att om du hade gått bort först hade din fru fått ta all smärta men istället är det nu du som bär smärtan för henne. På så sätt lyckades mannen hitta meningen i sitt liv.

Jag tror att denna typ av tankesätt kan användas på andra situationer i livet. Jag har nämligen själv försökt att använda tankarna om att skapa meningsfullhet i mitt liv och min situation. Är verkligen mitt liv meningslöst utan spel? Har spelperioden i sig varit meningslös? Jag har ju skrivit tidigare om min e-sportsatsning och i det inlägget sa jag att min satsning inte var meningslös eftersom jag lärde mig saker som att jobba hårt och målmedvetet för något som jag tror på och att inte vara rädd för att lära av andra. Jag har ju också lärt mig mycket om mig själv och vad jag värderar i livet. Att jag har ett behov av intellektuell utmaning och att kunna diskutera idéer med andra.

Så vad är meningen i mitt liv just nu? Min mening är att jag har gått igenom allt detta för att få dela med mig och lära andra av min situation. Samt lära mig hur jag ska göra för att gå vidare och lyckas med andra saker i livet. Mitt skrivande har därför blivit mycket viktigt för mig och jag är glad för att jag hittade det som ett sätt att ventilera tankar och känslor och samtidigt få dela med mig till andra.

Jag vill tacka er alla som läser och jag hoppas att ni sprider ordet till andra som kan ha liknande problem.

Dag 23 – Dela med sig

Jag liksom mången spelare har nog känt den där känslan. Du har haft en fantastisk erfarenhet i spelet, kanske har du lyckats med något ovanligt som du känner dig mycket stolt över, men du har ingen utanför spelet att dela med dig av känslorna till. Du kanske har liksom jag spenderat flera middagar vid matbordet med familjen, tyst i tankar om spelet och vad som just hänt utan att riktigt kunna förmedla dem. Kanske tycker din familj att du är tyst och tråkig och att du borde vara med mera i samtalen kring matbordet men för dig är ingen av konversationerna i närheten av lika intressanta som det som just hänt i spelet. Samtidigt som du skulle vilja berätta om vad som hänt så har du en känsla av att din familj inte är intresserade av dina historier. De förstår ju ändå inte.

Det här var mitt tankesätt under en stor del av mitt liv. Jag hade byggt upp en känsla av att ingen i min familj kunde förstå mig och min kärlek till spel. Min bild av min familjs syn på spel var att dem inte tyckte att det var en bra grej att hålla på med. Att det hela tiden skulle begränsas och att det inte hade samma värde som mina andra intressen. Mina föräldrar hade inga problem med att involvera sig i andra intressen. Min pappa var med mig på sportigare intressen och min mamma var med på andra som musik och teater och dyl. Men när det gällde spel var det inte riktigt någon som satte sig ner och försökte förstå. Det är möjligt att den bilden är självskapad under lång tid av ensamhetskänslor men det är tyvärr så jag minns det.

Jag tror dock någonstans att de flesta föräldrar vill förstå sina barn och jag tror inte att mina föräldrar menade att skapa den bilden. Det är nog bara så att spel under en lång tid har varit något som är svårt att förstå för människor som inte är insatta och den mänskligaste responsen till något som vi inte förstår är avstånd. Men jag tror att en av dem enklaste sätten för oss människor att må bra är att få dela med oss av våra erfarenheter till andra. Så mitt råd till alla föräldrar där ute är att försöka förstå ditt barns intresse oavsett hur knepigt det verkar vara. Det kan ju vara så att vi som spelare också har en tendens till att vara avståndstagande så det gäller ju att inte ge upp bara för att vi inte är de lättaste nötterna att knäcka.

Men jag ska också ge ett råd till alla spelare där ute. Tro mig när jag säger det här men det är bättre att prata med sina föräldrar än att hålla alla tankar och känslor inne. Försök att förklara för dem varför det som just hände i ditt spel kändes bra och försök att undvika termer som ”n00b”, ”pentakill”, ”quickscope” och ”cheese” och använd istället vardagliga ord som får dem att förstå bättre.

Jag har t.ex. visat min mamma när jag slog en av mina motståndare i Starcraft 2 på hans livestream. Och även om hon nog fortfarande inte vet vad målet i Starcraft är så förstod hon varför det betydde så mycket för mig, och det är viktigast.

Dag 24 – Sömnen

Sömnen är något som nog alla spelare någon gång kämpat med. Spel är ju en av de aktiviteter som kan göras dygnet runt oavsett av väder och vind så det blir ju lätt så att man spelar långt in på natten. När jag fortfarande spelade var det inte ovanligt att jag vände på dygnet något extremt. Jag kunde gå och lägga mig när det var ljust och gå upp när det var mörkt. Någonstans är det väl så att vi människor behöver vara vakna på dagen och sova på natten för att på riktigt må bra. Vetenskapen har ju visat att de som jobbar natt har större risk för depression och andra negativa effekter på deras kroppar.

Men det kan ju vara svårt för oss som spelar att vilja sluta spela när det är som roligast och går som bäst. Om du t.ex. spelar mer tävlingsinriktade spel som jag gjorde så kunde det ju ofta vara så att det tog ett tag innan du hittade ditt ”flow” och då var det ju som svårast att sluta. I och med att jag hade svårt att gå och lägga mig på natten innebar det ofta att jag gick upp senare på dagen och hade ännu svårare att sova nästa natt. Denna form av ond spiral har jag kämpat med länge men i och med mitt spelstopp har det ändrats lite.

Om du planerar att sluta spela så är det här något som du kommer att få förbereda dig på, nämligen att den svåraste tiden kommer att vara morgonen. Du känner dig trött, seg och nere och har inte alls någon lust att ändra på ditt liv. Förr hade jag motivationen till spelet som drog mig ur sängen vilket innebar att jag ofta sov runt åtta timmar även fast jag vände på dygnet, men nu kan jag sova betydligt längre, ibland så långt som tolv timmar. Det är väl helt enkelt så att spel är betydligt bättre på att skapa drivkraft än verkliga livet. Även fast jag har försökt skapa drivkraft genom att lägga upp ett schema för dagen och göra saker som att skriva och plugga Japanska har det varit svårt. Men jag har ännu inte gett upp och jag fortsätter att fundera på hur jag ska göra för att lyckas ta mig upp ur sängen på morgonen självmant.

Dag 25 – På obestämd tid

Några av er som läser kanske undrar varför jag inte har valt att sätta en deadline för min utmaning, så jag tänkte därför svara så gott jag kan på denna fråga.

Jag tror att många som bestämmer sig för att ta ett spelstopp väljer att göra det på en bestämd tid. Som spelare kan det vara lätt att fastna i idén att det måste finnas ett tydligt mål eftersom vi är vana att det ser ut så i spelen. Men frågan är om inte detta tankesätt kan vara oproduktivt när man försöker sluta med något. Om målet t.ex. hade varit att jag skulle ha ett stopp i en månad tror jag att jag, liksom andra spelare i liknande situation, skulle känna en längtan till slutet av månaden då jag skulle få spela igen istället för att fokusera på att göra det bästa av tiden utan spel.

En möjlig nackdel med en obestämd period är möjligtvis att det gör dig mindre målmedveten, vilket kanske till viss del säger sig självt p.g.a. avsaknaden av ett tydligt mål. Men det betyder ju inte att det inte finns ett mål för någonstans är ju det viktigaste målet att kunna leva ett bra liv utan spel.

Jag vet inte hur länge mitt stopp kommer att vara men så länge det känns rätt för mig så ser jag ingen anledning att börja spela igen. Just nu ser jag fram emot en tid av studier och vill helst inte distraheras av spelsug så det kan nog dröja ett tag innan jag vågar spela igen.

Dag 26 – Självförtroendet

Jag har under en lång tid av mitt liv haft ett dåligt självförtroende. Jag vill minnas att den första gången jag riktigt kände att mitt självförtroende vek sig var när jag fick betyg i sjuan. Innan det hade jag haft ett starkt självförtroende och ansåg mig bl.a. som duktig i matematik. Men jag var inte direkt någon som tyckte om skolan och jag lade väl någonstans inte tillräckligt mycket tid på att studera för att faktiskt utnyttja min förmåga. Så när betyget kom så mådde jag dåligt även fast jag var långt ifrån underkänd. Det finns många värre händelser i mitt liv som har varit bidragande orsak till mitt sänkta självförtroende, som dåliga lärare och klasskompisar, men den första gången som jag riktigt kände att världen utanför spelet var värdelös var då i sjuan.

En av de värsta slagen mot mitt självförtroende skedde vid en arbetsintervju i grupp. Jag minns att jag var nervös redan innan intervjun började, och jag fick aldrig veta i förväg att det skulle vara en gruppintervju så när jag väl satt där i gruppen bankade hjärtat hårt. Jag fumlade på frågor och när vi sen skulle genomföra en uppgift i grupp drog jag mig tillbaka. Det var uppenbart att de andra kände varandra och under intervjun fick jag det bekräftat genom deras samtal. Jag mådde dåligt efter intervjun och kände mig bestulen på en plats och mycket riktigt blev jag inte anställd. Åter igen kändes spelvärlden betydligt mera attraktiv.

Jag har aldrig haft ett dåligt självförtroende i spelvärlden och jag tror att många som möter mig där kanske tror att jag är lika självsäker i verkliga livet. Jag tror att det finns många anledningar till att självförtroendet är starkare bakom skärmen. En av anledningarna är att om någon kritiserar dig i spelvärlden så tar man inte det så allvarligt, för i spelvärlden har man mer av en ”persona”, samt att de människor man möter oftast inte känns lika mycket som riktiga människor jämfört med när man möter dem i verkliga livet och får deras kommentarer ansikte mot ansikte.

Jag tror att en stor anledning till att många fastnar i spel är för att det sociala livet utanför är otillräckligt. Vi blir tvingade att röra oss bland människor vi ogillar i skolan och jobb, och vi blir konstant kritiserade för allt vi gör och därför blir det ibland bara för mycket. En av anledningarna till att jag inte har gått ut med mitt namn är för mitt dåliga självförtroende och att jag har känt mig rädd för en negativ respons på mina texter från er läsare men jag hoppas att det ni har läst hittills har varit av värde.

Dag 30 – Dåliga nyheter

För dem som har läst alla mina inlägg så kommer det nog inte som en nyhet att jag har en nära relation till mina morföräldrar. De har under min tid av depression och känsla av svaghet varit till enorm hjälp och har stöttat mig genom allt, så jag har givetvis också velat ge dem den hjälp jag kan genom gräsklippning och dylikt. Men i helgen inträffade det något som ingen av oss i min familj riktigt kunde tro. Min morfar blev diagnostiserad med obotlig cancer.

Det finns inte riktigt ord för att förklara mina känslor just nu men jag kände ändå att ni som är dedikerade och läser förtjänar en uppdatering på min situation. Jag ska ändå försöka att fortsätta skriva trots det här men om det blir mindre texter så vet ni ju varför.

Dag 32 – Månadsuppdatering

Det har nu gått en månad sedan jag började min utmaning så jag tänkte göra en sammanfattning av den tid som gått. Jag är personligen stolt över vad jag har åstadkommit under min tid utan spel. Först och främst var jag ju inte säker på att jag ens skulle kunna hålla mig ifrån spel så pass länge som jag har kunnat. Jag har givetvis längtat efter spel till och från men tack vare alla mina aktiviteter har jag lyckats fylla den tomhet som skapats av saknaden. Jag har under min tid bl.a. pluggat japanska, varit iväg på resa, hjälpt mina morföräldrar och förstås hållit uppe med skrivandet.

Jag känner mig även nöjd över mina texter och att jag lyckats variera mig och hitta intressanta ämnen att skriva om. När jag började utmaningen saknade jag motivation att göra andra saker i livet än att spela eftersom jag ansåg det som ett slöseri med tid. När jag jämförde spelet med andra saker i livet var spelet alltid roligast. Men när jag slutade spela insåg jag att jag inte hade något att förlora. Jag längtade inte konstant till spelet så fort jag gjorde något som inte inspirerade mig lika mycket. Jag visste att jag inte kunde spela för jag hade lovat mig själv och människor omkring mig att jag inte skulle. Hela projektet hade ju gått åt skogen om jag hade börjat spela igen. Tack vare min vilja och allt stöd runt omkring mig lyckades jag att hålla mig borta en månad.

Men projektet är inte slut än. Det finns fortfarande texter att skriva och jag har ju som jag sagt tidigare ingen tidsgräns för hur länge jag kommer att vara borta ifrån spelet. Nästa vecka tänkte jag ta upp skrivandet igen men då kommer jag sikta mot tre texter i veckan istället för fem. På så sätt får jag tid att finna intressanta ämnen att skriva om och kan hålla uppe kvaliteten.

Tack för att ni har hängt med så här länge och vi hörs nästa vecka!

Dag 36 – Rädslan att gå miste om något

Jag vill väl som dom flesta spelare tro att spel är skapade med kärlek, passion och en vilja att underhålla så när jag ser system i spel som inte riktigt uppfyller dessa kvoter blir det svårt för mig att försvara dem. Framstegssystem och dailyquests är något som har blivit extremt vanligt i stora multiplayer-titlar och är designade med idén att få spelare att vilja komma tillbaka även när dom kanske inte har samma kärlek till spelet. Jag vet det här för när jag fortfarande spelade så hade mina två dåvarande spel ”Hearthstone” och ”Heroes of the storm” båda två dailyquests och andra tidsbaserade events som bara händer en gång. Det var många dagar då jag egentligen inte ville spela spelen men min rädsla att ”gå miste om” dailyquest-belöningen fick mig att logga in ändå. Eftersom jag spelade båda spelen samtidigt innebar det att jag spenderade mycket tid på att bara klara av dailyquesten. Det skapade ett stressmoment där jag hela tiden kollade upp så jag inte hade missat något quest och så att jag hade tillräckligt med tid att klara av dom.

Är dessa system verkligen roliga och har dem skapats med tanken att underhålla? Eller är det kanske så att mannen med pengarna har fått bestämma lite väl mycket. Det är ju inte direkt någon hemlighet att ”Blizzard” (Skaparen av båda spelen) har anställda psykologer för att skapa mera ”beroendeframkallande” spel även fast man kanske inte använder dessa termer.

Andra liknande system i moderna multiplayerspel är alla dessa upplåsningsbara belöningar. ”Call of duty” och ”Battlefield” är praktexempel på spel som har tagit dessa idéer till sin spets. Trots att dem båda är fullprisspel så har de inbyggda låsta vapen som bara kan låsas upp om du spelar mycket. Jag minns när jag spelade Battlefield 3 trots att jag var trött på spelet, med målet att låsa upp en sniper med bipod. Även fast jag spenderade dagar i spelet var jag inte ens nära på att låsa upp den.

Jag vill inte låta som det var bättre förr men man slapp i alla fall fenomen som dessa. Den tiden då man faktiskt spelade spel för att de var roliga utan att ha något direkt mål. Till en viss del kan jag ju känna att dagens spel saknar modet att inte implementera dessa vägstopp och konstanta belöningar. Jag vet att en del av dagens spelare till och med vill ha dessa funktioner i spelet för att det ger dem en känsla av mening med spelandet men för mig så ringer varningsklockorna.

Som jag skrev tidigare så är ju dessa system där för att skapa en rädsla att gå miste om något. Om jag inte väljer att spela idag så kommer jag att gå miste om belöningen i dailyquestet eller så kommer jag aldrig kunna uppleva mitt spel till fullo om jag inte låser upp det där vapnet.

Om det är något råd jag skulle ge till dig som läser och spelar så är det att konstant vara kritisk till liknande funktioner. Spela inte bara för att låsa upp något eller för att du kan gå miste om något. Tro mig när jag säger det här, men spel är betydligt roligare när du inte känner dig tvungen att spela.

Dag 38 – Datorspelsberoende

Idag tänkte jag skriva om det mest kontroversiella och omtalade ämnet som vi spelare får brottas med. Det finns en anledning till att jag inte gick ut första dagen och skrev om det här. Jag har själv nämligen inte vetat vad jag ska tro om det men med mera erfarenhet av att inte spela känner jag mig redo att prata om det. Jag har också läst artikelserien ”Jakten på datorspelsberoendet” av Thomas Arnroth så jag tänkte också använda den för olika argument.

Jag har under en stor tid av mitt liv ansett datorspelsberoende som en enkel förklaring på ett djupare problem, och som i artikelserien så tror jag inte att datorspel ensamt kan skapa problem. Men spelproblem existerar och det är något som jag har fått som svart på vitt nu under min tid utan spel. När jag fortfarande spelade hade jag ett sämre tålamod. Så fort jag skulle göra något som var mindre intressant som att studera så hade jag sämre motivation. Jag skulle aldrig ha lyckats med det som jag har gjort under den tiden jag haft utan spelet. Jag har inte längre problem med att ta en hel dag till att plugga Japanska. Jag har inga problem med att spendera timmar på att komma på och skriva ett inlägg på bloggen.

Trots att jag just beskrivit dessa problem så anser jag inte mitt spelande som ett beroende. Jag tror att om jag skulle börja spela lite igen så är det mycket möjligt att jag skulle kunna hantera det. Det skulle troligtvis inte bli ett problem igen för mitt liv har fått mera balans där jag känner att det finns något annat som jag gillar att göra förutom spelet. Problemet när du bara har spelet i livet är att du hela tiden jämför glädjen du får i spelet med andra saker och på så sätt gör du ditt synfält smalare.

Jag tror helt enkelt att det bästa sättet att inte fastna i spelet är att ha ett balanserat liv till att börja med. Men det är ju tyvärr så att livet går som en berg-och-dalbana. Och när svackorna händer är det som lättast att fastna i problem. Så det bästa samhället och människor omkring oss kan göra när vi väl hamnar där är att försöka förstå varför vi just hamnade där, istället för att skylla allt på vad vi för stunden gör. Spelandet är bara en effekt av problemet.

När jag började min spiral neråt var jag besviken på mina betyg i skolan och min relation till mina klasskamrater. Jag ansåg spelvärlden som min säkra lott till glädje och bekräftelse. I spelvärlden var jag duktig och hade mål. I verkliga livet hade jag ingenting, och när jag läser artikelserien så får jag liknande vibbar av de andra spelare som fått problem. Alla har de levt ett liv där spelet har varit en säker tillflyktzon.

När jag läser om hur samhället har tagit hand om dessa pojkar börjar det nästan mörkna för ögonen. Mardrömshistorien om han som blev instängd i en cell för ”avgiftning” ger mig gåshud. Hur kan det gå så fel att man tror att det ända sättet att få någon att sluta spela spel är att låsa in dem i en cell!? Det är den här typen av ”vård” som jag varnar om. Att en viss del av samhället jämför spelproblem med substansmissbruk. Jag har ju som jag tidigare skrivit själv blivit jämförd med drogmissbrukare. ”Allt händer i belöningscentrumet” var ett av de sätt man förenklade mitt problem med.

Så nej, jag tror inte på det som kallas spelberoende, men jag tror på viljan att hitta glädjen i livet.

Dag 40 – Frågor till min mamma

Idag har jag gjort något lite annorlunda. Jag har nämligen intervjuat min mamma med några av de tuffa frågor som jag tror är vanliga att vi spelare har till våra föräldrar. Något som jag inte var redo på var, att frågorna skulle leda till riktigt intressanta diskussioner mellan mig och min mamma. Om jag ska vara ärlig så är nog inte ens hälften av det intressanta som sades med i svaren. Därför skulle jag också rekommendera er spelare där ute att kanske använda liknande frågor för att själva starta en egen intressant och lärorik diskussion med era föräldrar.

Vad tror du om spelberoende och tror du att det är rätt sätt att se på problemet?
Ja om man med beroende menar att det är svårt att låta bli att spela och när man låter bli att spela så får det negativa konsekvenser för personen t.ex. irritation, rastlöshet och känsla av meningslöshet i tillvaron. Det är däremot inte jämförbart med substansberoende där det är substansen i sig själv som ger ”kicken” medan spelet kräver en prestation av den som spelar och när man uppnår prestationen så får man bekräftelse och en kick av det.

Varför tror du att människor spelar datorspel?
Jag tror att det finns många olika anledningar till att människor spelar. En del kanske spelar för att det är ett roligt tidsfördriv. Andra spelar kanske för att det är ett enkelt sätt att skaffa kompisar, få bekräftelse eller för att de vill ha en intellektuell utmaning. För vissa handlar det kanske om en flykt från en jobbig tillvaro.

Tror du att man kan lära sig något ifrån spelet som kan användas utanför?
Ja, jag tror absolut att man kan lära sig saker och utveckla förmågor. Jag tänker t.ex. på reaktionsförmåga, simultankapacitet, strategiskt tänkande och förmåga att förstå och tala engelska.

Hur har du sett på mitt spelande genom perioder av mitt liv?
Under din barndom såg jag spelandet som något som kunde vara utvecklande och lärande, så länge det varierades med fysiska aktiviteter. Under tonåren upptog spelandet alltmer tid och det blev svårare att sätta gränser för hur mycket du skulle spela, men du skötte skolan så det var egentligen inte något stort problem. Efter att du slutade gymnasiet har jag haft svårt att se något positivt med spelandet. Då bestämde du dig för att satsa på en spelkarriär med mål att kunna leva på det. Du började då spela i stort sett all din vakna tid och kunde inte se några andra sätt att försörja dig på. Eftersom drömmen om en professionell spelkarriär aldrig slog in har det inneburit att det har gått nästan fyra år av ditt liv där allt har kretsat kring spel och du har mått dåligt när spelandet inte gick fullt så bra som du hade hoppats. De senaste årens spelande har hindrat dig från att skapa ett eget liv det vill säga flytta hemifrån, jobba och träffa människor IRL.

Tror du att jag hade levt ett annorlunda liv utan spel?
Det är svårt att svara på men det är troligt att situationen hade sett annorlunda ut om du inte hade haft tillgång till spel och haft andra förutsättningar. Du höll på med andra aktiviteter t ex bollsporter, schack, piano och teater, men det var inget som du fastande för på samma sätt som spelandet. Ibland har jag tänkt att om vi som föräldrar hade haft ett intresse som vi delat med dig så hade det kanske minskat spelandet. Du visade t.ex. intresse av att snickra när du var liten och om vi som föräldrar själva hade varit mera engagerade i det intresset, så kanske du hade utvecklat det i stället för att spela spel. Men som sagt, det är svårt att veta, man kan bara fundera över det.

Hur ser du på min situation just nu och min utmaning?
Jag ser mycket ljust och positivt på den. Det känns hoppfullt eftersom du är aktiv och engagerad. Du belyser dina egna problem och du läser på och lär dig saker som är viktiga att ha kunskap om för att du ska kunna ta dig ur den negativa spiralen. Jag är väldigt glad att du nu försöker hitta nya vägar för att skapa ett bra liv utan spel.

Dag 43 – Framtidsplan

Jag tror att det är vanligt bland spelare att känna en avsaknad av arbeten som passar in i ens intresse. När jag var iväg på möte med arbetsförmedlingen fick jag fylla i ett papper som skulle hjälpa mig att hitta ett yrke som passar mig utifrån mina intressen. Enligt pappret var mitt framtida jobb florist trots att jag totalt saknar intresse för blommor. Jag har väl liksom många kollat igenom listor på olika yrken men inte hittat det där jobbet som passar mig. Så hur hittar man det där perfekta jobbet för framtiden och behöver det ens passa med ditt intresse för spel?

Under en lång tid av mitt liv har mitt mål varit att jobba med något som jag har intresse och passion för. Jag har aldrig haft ett sug för att jobba bara för att tjäna pengar utan det har hela tiden varit betydande för mig att jobbet ska kännas värdefullt i sig. Jag har fortfarande en vilja att jobba med något som känns intressant men jag tror att jag har lyckats ändra min syn på att jobbet måste innefatta alla de viktiga delar jag får ifrån spel.

En av de viktiga delar som jag kanske aldrig kommer att få ifrån jobbet är det strategiska tänket. De flesta jobb som inte kräver år av tuffa studier tror jag saknar just det här, och frågan är om jag verkligen vill studera så pass mycket igen. Men det betyder ju inte att jag inte skulle kunna ha spelet vid sidan om mitt jobb för att uppfylla de delar som saknas. Jag har ju som jag tidigare sagt en tro att spel kan existera i ens liv så länge man har ett starkt liv till att börja med.

Men jag tror inte att man bara kan spela och vara lycklig. Det finns ju en anledning till varför jag var ledsen och nere när jag fortfarande spelade och det var ju just min framtidsplan. Även om jag gjorde framsteg i spelet så gjorde jag inte det utanför. Det finns ju många andra delar i spel som säkert kan uppfyllas utanför.

Idag har jag olika idéer på framtida yrken. Jag fann dom genom att söka på internet och tänka tillbaka till de intressen jag hade när jag var yngre samt de jag har idag. Mitt intresse för Japan och min goda kunskap för engelska har gjort att jag funderar på att jobba som engelskalärare i Japan. Jag brukade också tycka om att skriva historier när jag var yngre så ett av dom yrken jag funderar på har med författarskap att göra. På tal om författarskap och skrivande så är ju den här bloggen skapad med tanken på att jag just gillar att skriva.

Jag skulle rekommendera er som spelar och saknar framtidsplan att kolla tillbaka på era liv och kanske reflektera över vad ni gillat att göra och vad ni tycker om att göra nu. Kanske kan det vara så att det krävs en paus i spelandet för att ni riktigt ska kunna se möjligheterna i andra saker. Det krävdes nog nämligen det för mig.

Dag 45 – Bilden av dig själv

Jag tror att alla människor vill se sig själva i positivt ljus. Men det kan vara svårt när motgångarna är många och du tycks bryta mot den syn du har på dig själv. Min syn på mig själv har alltid varit en person som gillar att fundera och klura på saker. Jag har alltid velat se mig själv som intelligent även om mina resultat i livet ibland svikit mig. Men en bild av mig själv som förändrats med tiden har varit min utåtriktade sida. När jag var mindre hade jag inga problem att vara social med andra människor men när jag blev äldre så blev jag allt mera tillbakadragen men även ointresserad av mänsklig kontakt. Jag var ofta en annan person online med kompisar än i verkliga livet och p.g.a. det så skapades det en bild av mig hos andra som blyg och osocial, även fast jag online inte hade några som helst bekymmer att skapa kontakt med andra människor.

Den här bilden har skavt på mig och gjort att jag ofta frågat mig själv om jag verkligen är den personen jag vill vara utanför spelet eller om jag har ställt in mig själv efter andras syn. Jag är som sagt inte samma person som jag var för tio år sedan då jag mer eller mindre avskydde att samtala med människor som saknade samma intresse som mig. Jag vill egentligen inte anses som ointresserad eller osocial men det är svårt för mig att bryta den bild som jag har skapat av mig själv med åren. Det är svårt att på riktigt förklara känslan men jag tror att jag också känner en rädsla för att gå emot den syn som skapats av mig med åren. Vad kommer människor tycka om mig om jag helt plötsligt bryter mot de regler jag skapat för mig själv?

Dessa psykologiska fällor tror jag många kämpar med i livet och det kan nog ibland vara så att det enklaste sättet att bryta på dem är att utmana sig själv. Jag har under min utmaning försökt att vara mera social och ta del av saker och jag skulle vilja påstå att jag har gjort framsteg. Men det finns fortfarande saker jag skulle vilja förbättra.

Jag tror också att ett sätt att försöka bli en bättre person är att hitta förebilder. En av mina förebilder är Day 9. Han har under sitt liv lyckats bli amerikansk mästare i Starcraft Broodwar och skapat en mycket populär videoserie kallad ”Day 9 daily”, han har även jobbat som kommentator för Starcraft 2 och han utvecklar just nu ett spel under namnet ”Project Atlas”, samtidigt som han fortfarande streamar Hearthstone och hans show kallad ”Mostly walking”. Han har under sin tid i rampljuset pratat mycket om tankesätt och att försöka forma allt till något positivt. Han var också en stor anledning till att jag försökte bli proffs på Starcraft 2 efter att jag såg hans video ”Day 9 Daily #100”

Jag tror att det enklaste sättet att ändra på dig själv är att hitta de viktigaste egenskaper du värdesätter i andra människor och försöka applicera dem på dig själv genom att konstant skapa utmaningar. Mitt skrivprojekt här på sidan har varit ett sätt att försöka ändra på mig själv och jag letar givetvis efter nya sätt hela tiden för att förbättra den bild jag har av mig själv.

Dag 49 – Klassåterträff

Igår träffade jag mina gamla klasskompisar som jag gick tillsammans med på gymnasiet. Det blev lite smått oplanerat för mig för jag hade glömt bort att vi skulle ha den. Jag är nämligen i princip aldrig ute på Facebook så jag hade inte hållit mig lika uppdaterad som de andra i klassen. Jag hade heller inte så mycket kontakt med mina klasskamrater under och efter studierna så jag visste inte ens om jag skulle gå. Men igår när jag läste på Facebook och jag insåg att vi skulle ha träffen i en park nära där jag bor så gick jag dit lite impulsivt.

Vi blev inte så många för ungefär hälften av klassen hade fått förhinder, så mina klasskompisar blev glatt överraskade att jag kom trots att jag inte hade sagt något i förväg. Under träffen spelade vi kubb, lyssnade på musik och vi drack även lite. När det sedan blev mörkt gick vi ner till en lokal bar och fortsatte kvällen där framtill runt klockan tre. Som jag sade tidigare hade jag inte den största kontakten med min klasskamrater under min skolgång, så jag visste inte om jag skulle kunna vara öppen och social med dem nu när jag också spenderat så mycket tid instängd på mitt rum, men jag hade redan innan träffen bestämt mig för att vara lite extra modig. Jag hade också en viss oro för att jag skulle känna mig ensam i att ha haft det tufft att komma framåt i livet men en del av dom andra hade också känt sig nere. Jag berättade för dem om mitt intresse för Japan och att jag planerar att kanske jobba som engelskalärare där och det tyckte de lät intressant.

Men något som jag inte hade planerat var att erkänna för min klasskompis att jag hade haft känslor för henne under högstadiet. Vi hade nämligen haft en uppgift i skolan där vi skulle skriva positiva saker till varandra på papperstallrikar anonymt, och då hade jag skrivit ”snygg” på hennes tallrik. Givetvis så vågade jag inte erkänna det då när hon frågade mig om jag hade skrivit det p.g.a. min uppenbara handstil, men nu ungefär tio år senare kände jag att det var dags. Kanske var det alkoholen men jag känner nog att jag någonstans skulle ha gjort det utan för även nu när jag skriver så ångrar jag inget. Jag var ju också en annan person på den tiden då jag fortfarande inte kunde sätta ord på mina känslor och tjejer var mer eller mindre aliens.

Dag 50 – Pokemon GO och gamification

Jag ska vara ärlig, jag har spelat ett spel den senaste tiden. Pokemon Go. Det är ett spel som även människor som levt under stenar vet om. Jag funderade länge på om jag skulle spela det eller inte när det kom ut, men efter att jag debatterat med mig själv under några dagar kom jag till en viss slutsats. Spelet är ju ett praktexempel på vad jag pratat om förut kring gamification, och det är samtidigt ett sätt för mig att komma ut och få motion. Så trots att jag visste att jag till viss del bröt mot min regel att inte spela så kände jag att jag hade bra anledningar till att börja.

Jag är en av dem som växte upp med Pokemon och som följde tv-serien när den väl drog igång att sändas i Sverige. Jag bytte även Pokemonkort med kompisar i skolan och spelade flera av Gameboyspelen. Jag har totalt sett spelat runt sex olika gameboy + ds spel av Pokemon och även Pokemon Snap och Stadium på N64. Med denna erfarenhet så var väl utannonseringen av Pokemon Go lite av en barndomsdröm som slog in.

Men hur bra är spelet egentligen som spel i sig och som träningsapp? Som svar på frågan skulle jag säga att den senaste tiden har jag varit ute och rört på mig mer än vad jag gjort på år. Jag har både sprungit och gått men även socialiserat med nya människor. Jag skulle inte klassificera spelet i sig som speciellt roligt eftersom det mesta du gör är att kasta bollar på Pokemons. Det finns givetvis lite mera kött på spelets ben i form av gym som du kan ta över, men de är mest för dem som spelar kolossalt mycket och även de kan ha problem att få mycket mer än stolthetspoäng av det. Jag personligen har lyckats ta över två gym men förlorade båda in princip direkt.

Nej det är verkligen inte där styrkan ligger utan det är aktiviteterna runt spelet som är det starkaste spelet har att erbjuda. Att ta sig ut på en springtur på natten och upptäcka att staden är näst lika levande som på dagen p.g.a. Pokemonspelare som springer runt. Jag har haft flera trevliga möten med andra spelare mitt i natten. För några dagar sedan var jag och min kusin t.ex. ute på torget i min stad. Vi slog upp några ”lures” (vilket drar till sig pokemons åt alla spelare) som var runt oss och satte oss ner på en bänk och åt lite chips och drack. Några minuter senare kom flera spelare glatt och satte sig vid oss vilket följdes upp med en lång konversation om allt möjligt. Vi hjälptes åt att fylla på med flera lures och vi satt nog där i flera timmar.

Det här är något som känns mycket speciellt med det här spelet. Det har nästan aldrig varit lika lätt att starta upp en konversation med en okänd människa när man har ett så enkelt samtalsämne att börja med. Pokemon Go liksom tvingar ihop en med andra människor vare sig man vill eller inte genom luresystemet och pokestopsen. Det här är nog en av de starkaste anledningarna till varför jag finner spelet så fantastiskt. Men det finns andra anledningar. Att gå ut på en promenad eller springa har aldrig varit så fulländande. Vi som spelar älskar mål och snabba belöningar och det här är verkligen något som spelet hjälper med. Det största problemet med att träna är att framstegen syns dåligt men med spel bryts detta problem fort. Pokemon Go ger mig anledning att gå ut och i och med att jag är ute kan jag lika gärna springa och slå två flugor i en smäll. Även om jag inte märker framsteg från springturen i fysiken direkt så märker jag det verkligen i spelet.

Men inte nog med det så har Pokemon Go gett mig ett sätt att upptäcka nya platser som jag tidigare inte besökt samt uppskatta platser som jag har varit på genom att lyfta fram de positiva aspekterna av platserna. T.ex. så såg jag en väggmålning som jag tidigare inte lagt märke till i min stad. Ett mycket roligt sätt att upptäcka världen omkring en helt enkelt och också få mera uppskattning för den.

Det har även gjorts många åtgärder för att spelet ska vara till för dem som springer och går så det finns t.ex. hastighetsgräns som ser till att du verkligen går ut och rör på dig. Givetvis är det ju vissa workarounds som att sätta upp mobilen på en takfläkt eller köra bil lite extra långsamt men till viss del tycker jag man får använda produkten på eget ansvar och om man vill fuska är det ju ens egen förlust.

Det här med gamification av träning är något som jag tror på och vill se mera av och som jag tror vi kommer att få ta del av mera av i form av liknande gps appar och Virtual reality. Den som lever får se men förhoppningen är stor med tanke på den extrema succé som Pokemon Go har haft.

Dag 52 – Träning

Eftersom att jag för några dagar sedan skrev om Pokemon och hur det spelet fick mig att röra på mig tänkte jag nu ta tillfället i akt och expandera lite på det ämnet. Träning är vetenskapligt bevisat att ha stor inverkan på hur vi mår psykologiskt och kan till och med hjälpa mer än terapisamtal. Så i och med det så borde vi ju naturligt vilja gå ut och röra på oss. Men tyvärr är det ju inte så och liksom de flesta andra människor är jag en naturlig soffpotatis som föredrar att slöa istället för att gå ut.

Förr var det inte så för mig. När jag var yngre höll jag på med många olika fysiska aktiviteter, jag spelade innebandy, fotboll och hade idrottslektioner i skolan vilket gav mig en naturligt vältränad kropp. Men när åren gick så slutade jag med allt det här och blev allt mera stillasittande framför datorn.

Trots att jag ett tag försökte träna på gym så kände jag mig aldrig riktigt som hemma där. Det kändes för uppbyggt kring träning och det var inte speciellt roligt. För när jag spelade fotboll så var det ju roligt och du tänkte inte på att du tränade. Men samtidigt så är ju sporter väldigt svårt att utöva själv när du vill och du behöver vara mera redo att forma ditt schema efter lagets.

Jag vet väl egentligen inte om jag hade tränat speciellt mycket även om jag inte hade spelat, men visst hade jag kanske haft en större anledning till att vilja ha en vältränad kropp om jag hade varit mer ute i det verkliga livet. Om du spenderar din mesta tid framför en datorskärm instängd på ditt rum så kanske du tänker att det inte spelar så stor roll hur du ser ut eller hur bra kondition du har. Fast samtidigt så spelar det ju roll för ditt psyke om du rör på dig.

Jag har märkt den positiva delen av att vara ute och röra på mig den här tiden jag har haft med Pokemon Go. Min negativa självbild och min sociala rädsla har minskat betydligt och jag skulle därför starkt rekommendera att spela spelet för den som saknar anledning att komma ut. Det finns säkert andra appar också på din telefon för att röra på dig, men för gamers är ju Pokemon Go mer intuitivt så därför kan jag inte rekommendera det tillräckligt.

Så gå ut och rör på er!

Dag 54 – I blint försvar

Jag tror att äkta kärlek är att kunna acceptera de dåliga sidor det eller den du älskar har men ändå kunna fortsatta älska. Att blint älska något eller någon utan att kunna se svagheterna behöver inte vara äkta utan kan lätt brytas när du väl inser problemen. Nykärlek kan ofta vara blind och när tiden gått och känslan avtagit kan du lätt börja inse svagheterna. När du hittar ett nytt intresse eller en människa som du tycker om är det viktigt att du inte blir ignorant av elefanten i rummet för då kan du lätt bli en försvarare av problemen som faktiskt existerar.

Mitt intresse för Japan är inte blint. Jag vet om de faktiska problemen som existerar i landet. Jag vet om att jämställdheten mellan män och kvinnor är dålig. Jag vet om att arbetstimmarna är alldeles för långa. Jag vet också om pressen på dom unga att lyckas i skolan och att självmordsantalet är högt. Men trots det kan jag inte sluta att älska och intressera mig för landet, för jag vet att allt kan förbättras om man erkänner problemen.

Allt det här kan lätt relateras till mitt spelproblem. När jag var yngre fick jag en känsla av att spel var fel och att det var något som man skulle växa ur för att inte anses som omogen. Det var ”nördigt” och knappast ansett som något positivt bland det motsatta könet vilket snabbt gav mig en bild av tjejer som trångsynta. På nyheterna hörde man om något som kallades för ”spelberoende” och om unga pojkar som spelat för mycket av det våldsamma spelet Call of Duty och där med massakrerat sin skola med automatvapen.

Även om en stor del av det som sades nu i efterhand var osanning så är det kanske inte så svårt att se varför andras syn på spel snabbt satte mig i försvarsställning. Vad skulle du göra om det/den du älskar blir jämförd med substansberoende och massmord? Jag kunde inte se några problem i vad jag gjorde för i min spelvärld levde jag ett liv som IRL-människorna bara kunde drömma om. Inte nog med det så var jag ju knappast en av dom som var ute och slogs på barer eller som tog droger.

Men trots det är det viktigt att alltid ha en nyanserad bild av det du älskar och p.g.a. att jag saknade det till spelandet fastnade jag, och nu runt fyra år senare börjar jag som smått att blicka framåt till en ljusare framtid. Men hur jag kom dit var att faktiskt genom att inse och vara ärlig att spelet påverkade min känsla av andra saker runt omkring mig. Att jag kanske inte var tillräckligt öppen för att spendera timmar på något som inte var lika roligt som spelet, och det var anledningen till att jag tog ett stopp.

Jag ångrar inte den här tiden jag har haft utan spelandet men samtidigt så betyder det inte att jag inte kommer börja spela igen. För även om livet går bra utan spel så kan jag inte mer än erkänna att jag saknar den krydda spelet faktiskt hade i livet.

Dag 59 – Ny utmaning

Jag har länge funderat på hur det nästa steget i min utmaning skulle kunna se ut. Jag har varit utan spel i två månader nu och funderar på om det finns något annat som jag skulle vilja uppnå. Jag har som jag sagt tidigare inte haft som mål att sluta spela för alltid men samtidigt har jag inte vetat hur jag skulle kunna introducera spel till mitt liv igen på ett säkert sätt.

Under mina dagar utan spel har det blivit tydligare för mig vad jag på saknar ifrån spel, nämligen den intellektuella utmaningen. Jag älskar strategi och att fundera och klura på den optimala lösningen i det spelet jag spelar, men den här typen av underhållning är svår att få ute i verkliga livet. Jag har också haft problem med att komma upp ur sängen för jag inte riktigt har haft samma drivkraft att komma upp som jag hade när jag fortfarande spelade.

P.g.a. dessa anledningar har jag nu tänkt att starta en ny och kontrollerad utmaning. Jag ska börja spela lite igen. Jag har funderat på hur jag skulle kunna göra det så säkert som möjligt och kommit fram till att det enklaste sättet är nog att ha det som en form av belöning på slutet av dagen. De dagar som vi pratar om är tisdag, torsdag, lördag och söndag. Under dagen ska jag ha uppfyllt alla mina uppgifter som ska göras. Det innebär att gå upp i tid någonstans runt 8-10. Under dagen ska jag städa köket, plugga Japanska 2-4 timmar, framtidsplanera studier och arbete i 2 timmar, gå eller springa i minst en timme och sedan såklart hålla uppe med texterna som ska komma minst tre gånger i veckan.

Jag ska ha som mål att göra detta i två veckor och sedan utvärdera och se om mitt liv blev bättre eller sämre med spel. Blev det sämre så väljer jag nog att ta ett stopp igen men blev det bättre så fortsätter jag nog på ett kontrollerat sätt att spela. Jag har som jag sagt haft en bra upplevelse av spelstoppet och har inga som helst planer på att förstöra den tid jag lagt ner. Samtidigt har jag varit och kommer nog alltid vara en gamer och att totalt rensa bort spelet från mitt liv skulle kännas synd.

Det här är nog den bästa tiden att göra den här typen av utmaning. Jag har ingen press från studier eller jobb så det är enklare att spela kontrollerat och fokusera på att göra det så bra som möjligt.

Tack för att ni läser och vi hörs i nästa text!

Dag 61 – En rekommendation av anime

Idag tänkte jag göra något lite annorlunda. För er som har läst en del av mina texter så kanske det inte direkt kommer som någon överraskning att jag gillar Japan. Så därför tänkte jag ta tillfället i akt och rekommendera en japansk anime som jag tror många av oss gamers kan känna oss igen i.

Den heter Welcome to the NHK och handlar om en ung man som har hoppat av college och nu lever instängd i sin lägenhet utan jobb eller studier. I japan kallas personer som varken har jobb eller studier och som lever i isolering för hikikomori. På grund av Japans hårda krav på ungdomar är det inte helt ovanligt att vissa unga har den här livsstilen. Givetvis så är det också en livsstil som har passat in på mig nu i några år vilket gör den här animen mera personlig för mig.

Huvudkaraktären lever på sina föräldrars pengar och spenderar sexton timmar varje dag på att sova. När han är vaken lever han på nudlar och surfar på internet. Han är övertygad om att hans situation är en konspiration skapad av en hemlig organisation kallad NHK.

Men en dag träffar han en mystisk tjej som lovar att hjälpa honom att komma ur sina problem om han skriver på hennes kontrakt. Han är förstås motvillig eftersom han tror att hon mycket väl skulle kunna jobba för NHK men fyller till slut i det.

Welcome to the NHK är en blandning av romantik, komedi, drama och psykologi som jag tror att många spelare skulle kunna uppskatta.

Dag 64 – Tillbaka till spelvärlden

Den första veckan med spel är snart avklarad och jag tänkte därför berätta lita om mina tankar så här långt. Det var spännande att komma tillbaka till ett medium som jag inte spenderat någon tid i under två månader. Det jag saknade mest ifrån spelandet var ju den intellektuella utmaningen och den känslan tillfredsställdes direkt med lite Xcom 2, som är ett spel som jag faktiskt redan har spelat ut två gånger. Men trots att det fanns en vilja att spela så har jag hållit det på den nivå som jag bestämde mig för. Sedan dag ett har jag följt mitt schema relativt noggrant men har trots det inte spelat så mycket även fast jag ”fick”.

När jag började med mitt nya schema visste jag inte om spelet skulle ha en positiv eller negativ effekt på mitt liv. Hittills så har det känts som en positiv krydda på mitt liv men knappast den enda källan till glädje. Tanken var ju också att spelet skulle motivera mig att gå upp på morgonen och följa mitt schema men det känns egentligen inte som att spelet har motiverat mig speciellt mycket alls. Istället så är det schemat i sig som motiverat mig. Jag ville ju faktiskt ändra på mitt sovande och jag tror att det i sig har gjort att jag har kommit upp ur sängen på morgonen.

Dag 68 – Min morfar

Jag ville aldrig tro att den här dagen skulle komma och trots att vi människor vet att livet någon gång tar slut så är det inte möjligt att acceptera att det även kommer att hända för nära och kära.

För några dagar sedan tog min morfar sitt sista andetag. Jag och alla hans nära släktingar hade spenderat en hel dag tillsammans med honom i väntan på att han skulle gå bort. Runt klockan tio på kvällen bestämde sig jag och min syster för att gå hem och lägga oss. Vi båda fick tillfället att gå in och ha ett ensamt möte med morfar innan vi skulle åka hem. När jag var inne hos honom var han i sömn men han rörde på sina ögonlock och tycktes vara i någon form av medvetande, även om det är svårt att veta hur pass mycket. Han hade sovit hela dagen och inte varit kontaktbar och dom dagar då han hade varit det tidigare hade han mest kunnat yttra några enstaka ord. När jag satt där vid hans sida så hade jag svårt att veta vad jag skulle säga, men jag minns att jag var tydlig med att förklara för honom att han alltid hade varit en person som trott på mig och gett mig styrka och för det så tackade jag honom. Efter det så åkte jag hem och bara någon timme senare den natten var han död.

Jag hade inte ens kommit i säng när telefonen ringde. Vi åkte genast tillbaka till min mormor och morfar men när vi kom fram kunde jag först inte gå in i rummet där han låg. Jag satt i trappen i hallen och kunde höra gråtandet från mina släktingar i andra rummet. Jag visste inte hur jag skulle reagera när jag såg honom. Jag hade hittills inte gråtit över den hemska situationen men var på bristningsgränsen. Men när jag till slut tillsammans med min mamma och syster gick in i rummet och fick se honom ligga där stilla utan att andas brast det även för mig. Jag hade nog tidigare som sagt inte accepterat situationen men när jag fick se allt svart på vitt gick det inte längre att ljuga för sig själv.

Min morfar var en människa som trodde på godhet och att älska sina medmänniskor. Han var alltid välkomnande och öppen. Men samtidigt var han inte blind och kunde även se den ondska och de orättvisor som plågar vår värld. Han var även älskad och omtyckt av sin omgivning, och så fort han rörde sig i allmänheten blev han ofta stoppad av glada medborgare som ville samtala med honom. När jag var liten gjorde jag ofta saker med min morfar, jag minns hur vi byggde fågelbon och hopphinder till vår hund. Han sågade också ut saker till mig i trä som en leksaksbössa. När vi skulle åka i hans husbil fick jag trycka på hans näsa för att låsa upp bilen vilket för min ålder var magiskt. Jag åkte traktor med honom och vi rodde även ut på sjön med båt. När jag inte var så gammal skulle vi iväg någonstans och min morfar frågade mig om han skulle ha slips till vilket jag svarade att han skulle det med ett tydligt ja. Efter det brukade han ofta skoja och visa mig att han hade slips på sig så fort vi skulle till någon form av festlighet. Det var en av de älskvärda sidor min morfar hade, han ville alltid skämta till det och höja humöret bland sina medmänniskor. Så när jag satt där framför sängen där han låg tyst och stilla och en diskussion började om vilka kläder han skulle ha på sig kunde jag inte hjälpa mig själv utan utbrast ”ska han ha slips?” till vilket fler tårar föll.

Jag är inte den bästa på att uttrycka mina känslor muntligt så jag hoppas att den här texten förklarar hur jag faktiskt känner just nu.

Vila i frid morfar.

Dag 71 – Utvärdering av speltiden

Det är nu dags att göra en utvärdering av min speltid som varit. För två veckor sedan började jag min nya utmaning som innebar att jag skulle börja spela lite igen under kontroll. Som jag sa i tidigare uppdatering så har det varit spännande och roligt att komma tillbaka.

Som ni vet så har den senaste tiden dock varit tuff och jag har haft svårt att följa schemat exakt p.g.a. detta. Jag hade ju som mål att skriva tre gånger i veckan men istället har det blivit två men jag hoppas att det ändå varit tillräckligt för er läsare.

När det gäller spelandet har det inte blivit speciellt mycket alls faktiskt utan jag har mest pluggat på Japanskan och varit ute och rört på mig med Pokemon Go som jag inte riktigt ser som ett spel lika mycket som jag ser det som en träningsapp.

När jag började min utmaning var spelet tänkt att vara en belöning efter att jag hade gjort allt jag skulle under dagen, men efter den här utmaningen har jag insett att spelandet inte är en dragkraft nog att få mig att göra saker. Man kan ha en avslappnande stund med spel men knappast bygga hela dagen kring att få spela. Anledningen att jag trots allt följt schemat noga trots min tuffa situation har inte varit för att jag ska få spela på slutet av dagen utan att jag hade som mål att följa det jag bestämt. Jag vill ju till exempel lära mig Japanska vilket är nog anledning till att jag studerar det.

Som jag ser det nu kan jag nog möjligt fortsätta spela på samma nivå men det är ju just nivån som är viktig. Att spela några timmar i veckan är ju inget problem för de flesta människor utan det är när man börjar sitta så mycket att andra saker i livet känns meningslösa som man skapat sig ett riktigt problem.

Så det bästa sättet att spela är nog att fråga sig om man spelar för att slappna av eller om det är för att undvika något viktigt som måste göras, eller för att glömma bort något jobbigt. Oavsett anledning så är det viktigt att spelet inte blir för nödvändigt i ens liv så att man inte kan se glädje någon annanstans. Den senaste tiden har jag faktiskt inte känt något direkt måste att spela.

Tack för fortsatt intresse och vi hörs i nästa text!

Dag 84 – Uppdatering

Hej alla trogna läsare. Till och börja med vill jag be om ursäkt för så få uppdateringar senaste tiden. Det har ju trots allt gått två veckor sen sist jag skrev. Så därför tänkte jag nu berätta lite om vad som hänt den senaste tiden.

Det har varit en tuff period i mitt liv av sörjande efter att min morfar gick bort. För några dagar sedan var jag på hans begravning. Det har varit svårt att hitta viljan att göra något men jag har försökt att tänka framåt och jag har spenderat en del tid att fundera på vad jag ska göra härnäst. Ett av mina mål i livet är att få jobba och bo i Japan, så jag har funderat en hel del på hur jag ska kunna ta mig dit. Ett relativt vanligt jobb för utlänningar i Japan är engelskalärare. Japanerna är duktiga på mycket men engelska är definitivt deras akilleshäl. Engelskalärare är något som jag mycket väl skulle kunna tänka mig att jobba som i Japan eftersom jag också har mycket goda kunskaper i engelska.

Jag har alltså tänkt ganska mycket framåt den senaste tiden och har därför inte haft någon större lust att skriva och hänga kvar i det gamla som varit. Jag känner överlag att jag har lyckats att ta mig ur mina problem med spel tack vare den här utmaningen och min egen vilja att lyckas, så just nu vill jag spendera mer tid att staka ut framtiden i mitt liv. Vad det innebär för bloggen är att jag kanske inte kommer att skriva lika ofta men samtidigt överger jag inte bloggen utan kommer att fortsätta uppdatera med vad som händer i mitt liv.

Så tack för det fortsatta intresset och på återseende.